Sitter här denna tidiga morgon och lyssnar på något helt underbart ni garanterat aldrig kommer att få höra på skitkanalen, något signerat Schumann, dirigerat av världens sannolikt bästa dirigent någonsin, nämligen Wilhelm Furtwängler. Plats: Lucerne för väldigt länge sedan, 1950-nånting. När det gäller klassisk musik/opera så föredrar undertecknad gamla inspelningar, varför? Jo, passionen finns oftast där så otroligt mer levande och närvarande än på många moderna inspelningar vilket för oss in på talessättet ”ibland hittar även en blind höna ett ägg”. Hönan utgörs i det här fallet av delar av den BisarrFi-press som normalt mest sysslar med penisförlängande tekniktrams modell ”vem har råd att skryta mest och har störst?” Läste nåt nånstans, krönikören var inte särskilt förtjust i moderna jazzinspelningar, det handlade enligt krönikören ifråga om dagens målinriktade musikutbildningar där det handlar om teknik och med pinnmål om att kunna spela något EXAKT (d.v.s härma) med resultatet att man kan spela otroligt tekniskt drivet men inte kan prestera något som ens påminner om passion och personlighet om så livet hänger på det, ett problem även när det gäller klassisk musik av idag. Jag håller med den krönikören.
Men ingen regel utan undantag, har ni hört den tyska violinisten Ann-Sophie Mutter? hon kan spela som om varje sensuellt passionerat upplevt ögonblick i livet finns närvarande i varje ögonblick som stråken löper över strängarna, måste höras, får inte missas…
Och nu när mitt morgonté precis börjar kicka in så tänker jag abrupt byta ämne, att resa kan i bästa fall vara en lika intressant sinnlig upplevelse som att lyssna på musik man tycker riktigt mycket om. Men inte om man åker tåg i Sverige idag, man kommer så gott som garanterat att få vara med om den i princip obligatoriska försening som hör till. Skulle man sedan sitta på det där tåget och läsa något som handlar om hur illa det är ställt med underhållet så skulle man förutom irritationen över förseningen inse att resan görs med livet som en allt större insats för både en själv och andra var gång, tilltalar möjligtvis självmordskandidater men inte oss som inte har lust att kliva av i förtid.
Dagens lästips!
Realistklubben: Stockholms Central blommar
”Stockholms Central är ovanligt grön i år. Det växer så det knakar överallt. Mellan spåren och på banvallarna. Vi på Realistklubben tycker det verkar vara en trevlig satsning och tog kontakt med Centralstationens chefsträdgårdsmästare (TrM Cst) Arne Fiktiv-Lokomotiv, ”Blomman” kallad.”
Näe, nu blev det så mycket elände här på slutet så vi avslutar med lite passionerad livslust och närvaro, plats på scen för…
freiheit66 