Wagner & sånt

Ni vet hur det är, ibland vill man unna sig någon liten guldkant en lördagskväll.

Tysk

Och i mitt fall så blev det lite riesling från Rheinhessenområdet och ett antal utsökt restaurerade gamla inspelningar med Berlinfilharmonikerna dirigerade av legendaren Wilhelm Furtwängler, inspelningar gjorda strax efter andra världskrigets slut. När det gäller tysk klassisk musik och opera så finns det (och med rätta så) en del figurer som är mer kontroversiella än andra, som t.ex Richard Wagner.

När det gäller just Wagner så är det lite intressant att betrakta hur olika kulturpersonligheter/journalister väljer att förhålla sig när debatten ibland hettar till (för det gör den fortfarande emellanåt).

Så här skrev t.ex Gunilla Brodrej i Expressen i maj 2013 i samband med Wagners 200-årsdag.

Korgossarna

”Mot sådana utsagor är man chanslös. Wiman, Nyström och Engdahl närmar sig Wagners operor som fansen närmar sig arenan där favoritartisten ska uppträda. Det vill säga skrikandes och tjoandes hela vägen från pendeltåget, redan fångna i euforin.”

Och har man läst just dessa rader här ovan så förväntar man sig kanske att den artikel av Horace Engdahl som det refereras till i texten är en fullständigt okritisk huliganvrålande antiintellektuell historia. Tycker inte det låter som Horace E, så det är klart man kilade över och kollade. Mitt intryck? Horace Engdahl har med utgångspunkt från Wagners opera Lohengrin skrivit en seriös och inte alls okritisk intellektuellt hållen artikel avsedd för tänkande människor. Gunilla Brodrej valde ”den enkla antiintellektuella vägen ut” i sin kritik vilket ter sig en smula ironiskt med tanke på att det är just antiintellektualism som bland annat Horace Engdahl anklagas för.

Så till Wagners ”Der Ring des Nibelungen” och den stora frågan: Vilken är den bästa versionen som finns på CD? Enkelt, min lika bestämda som högst subjektiva uppfattning härvidlag är Joseph Keilberths ringcykel live från Bayreuth 1955, den har allt.

Joseph Keilberth lämnade jordelivet i München 1968, det hände något när han dirigerade Wagners passionsdrama ”Tristan und Isolde”.

Så, varför har jag då skrivit dessa rader? För att hacka ner på någon som tycker annorlunda än en själv om Wagners musik? Näe, så enkelt är det inte och så roligt ska vi inte ha det. Skälet är helt enkelt att jag önskar en någon liten smula högre nivå i kulturdebatten än vad man emellanåt får se prov på…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s